Att vara bazungo i Uganda
FORLAT igen. Vi har varit ute pa arenden hela dagarna langa, strommen har gatt och vi har inte haft tillgang till internet. Nu antligen kan vi uppdatera er dar hemma. Hall i hatten for har kommer det.
8 Januari 2011
Varje morgon i Uganda, vaknar vi med en ny kompis under myggnatet. Inatt lyckades vi bli van med en sjukt stor kackerlacka i somnen. Det forsta Alice sa var "Amanda, titta inte ner i fotandan", sen fick vi bada panik och hoppade ur sangen. Mysigt uppvaknande!
Idag var vi sa glada och forvantansfulla for att barnen skulle komma sa vi var ivriga till motet. Tyvarr fick vi trakiga besked pa motet. Pa grund av valkampanjerna som pagar nu hade inte var radioannons natt ut till alla. Planen var istallet att hamta barnen pa mandag, da de kunde informera i kyrkorna runtom pa sondagen. Till en borjan blev vi besvikna da det redan hade blivit uppskjutet men samtidigt skulle vi ha mer tid for forberedelse.
Vi agnade restan av dagen till planering och inhandling. Halva dagen spenderades darfor i bilen. Vi akte fran marknad till marknad, lastade bilen full sex ganger. Vi onskar att ni alla blogglasare kunde folja med och uppleva alla fantastiska marknader och manniskor. Vi passade pa att bestalla ugandiska klanningar nar vi besokte en av manga skickliga skraddare.
9 Januari 2011
Ingenting pa agendan denna dag. Vi passade darfor pa att vandra genom Liras trafikerade gator. Efter en lang formiddag med shopping var vi svettiga, trotta och hungriga. Christopher kom da och plockade upp oss och skjutsade oss till en av stadens utomhusbassanger. Det var otroligt skont att for forsta gangen i Uganda fa bada. Duschen pa rummet ar namligen ingen lyxdusch (det hade vi inte forvantat oss heller). Dock far man ett friskt uppvaknande av de kalla stralarna pa morgornarna.
10 Januari 2011
Vi vaknade tidigt, superladdade for att hamta hit de forsta barnen. Den kalla duschen kunde inte ens stoppa oss. Idag skulle vi aven fa aka pa flaket for forsta gangen, vi var sa exalterade. Kanslan av att sitta pa flaket och kanna solen steka och vinden flakta var underbar. Att dessutom veta att vi snart skulle fa hamta in barnen var annu battre.
Forsta stoppet var i byn Amach dar vi fick ett varmt och nyfiket valkomnande. Efter att vi fyllt i gastbok (vilket v har gjort vid varenda viktigt mote) var det dags for presentation. Vi fick halla tal infor ett hundratal personer, bade barn och foraldrar. Kanslan av att veta att vi bara skulle kunna hjalpa en knapp tredjedel av de som befann sig pa motet var hjartslitande. Alla var i behov av hjalp. De sjutton barn som fick lyckan gjord fick tyvarr inte plats pa vart flak. De skulle ta sig till centret imorgon.
Andra stoppet var i byn Abaco. Dar befann sig inte lika manga som pa forsta stoppet da vi hade blivit forsenade.
Vi fick med oss fyra personer som aven dem skulle komma till centret dagen darpa.
Dagen var mycket givande. Vi fick halla sma babisar som var sa otroligt sota. Eftersom att vi akte pa flaket fick vi aven se och uppleva sa mycket mer. Vi vinkade till nastan alla vi motte, de stora leendena vi fick till reaktion varmde gott om hjartat. En del stannade till och vanda sig om for att bekrafta att de sett ratt.
Kvallen spenderade vi med de fyra pojkarna som bor pa centret. Snacka om solstralar. Vi sjong, dansade och spela spel. Verkligen intressant med kulturbyte. Att se de ugandiska pojkarna dansa sma grodorna var underbart och vi kunde sova gott.
11 Januari 2011
Idag skulle vi bege oss till byn Omaro. Det var pyspunka pa ett utav dacken sa vi blev en aning forsenade. Vi gjorde oss hemmastadda pa flaket. Idag hade vi bestamt oss for att fanga solen. Efter ett antal timmar var vi antligen framme. Motet holls under ett mangotrad, vilket inte hander varje dag. Fem av de trettio barn fick folja med. Hur vi fick plats med atta personer samt tva enorma sackar med kol pa flaket ar ett mirakel.
Nar vi kom hem med omma rumpor efter nagra timmar pa en kolsack mottes vi av barn och foraldrar som anlant till centret fran byarna. Det kandes tryggt.
12 Januari 2011
Efter en snabb frukost gick vi ut pa garden och mottes av barn och foraldrar. Vi var stolta over oss sjalva, tank att vi lyckats. Nu var den tomma rastgarden vi motte de forsta dagarna fylld med manniskor. Inne vid fysioterapin hade rehabiliteringen precis satts igang. Barnen var skramda och obekvama, de forstod inte att denna traning skulle gynna deras framtid. Nastan hela dagen holl vi till vid fysioterapin dar vi fick leka, trosta, hjalpa och halla i barn. Det var bade kampigt, rogivande och rorande.
8 Januari 2011
Varje morgon i Uganda, vaknar vi med en ny kompis under myggnatet. Inatt lyckades vi bli van med en sjukt stor kackerlacka i somnen. Det forsta Alice sa var "Amanda, titta inte ner i fotandan", sen fick vi bada panik och hoppade ur sangen. Mysigt uppvaknande!
Idag var vi sa glada och forvantansfulla for att barnen skulle komma sa vi var ivriga till motet. Tyvarr fick vi trakiga besked pa motet. Pa grund av valkampanjerna som pagar nu hade inte var radioannons natt ut till alla. Planen var istallet att hamta barnen pa mandag, da de kunde informera i kyrkorna runtom pa sondagen. Till en borjan blev vi besvikna da det redan hade blivit uppskjutet men samtidigt skulle vi ha mer tid for forberedelse.
Vi agnade restan av dagen till planering och inhandling. Halva dagen spenderades darfor i bilen. Vi akte fran marknad till marknad, lastade bilen full sex ganger. Vi onskar att ni alla blogglasare kunde folja med och uppleva alla fantastiska marknader och manniskor. Vi passade pa att bestalla ugandiska klanningar nar vi besokte en av manga skickliga skraddare.
9 Januari 2011
Ingenting pa agendan denna dag. Vi passade darfor pa att vandra genom Liras trafikerade gator. Efter en lang formiddag med shopping var vi svettiga, trotta och hungriga. Christopher kom da och plockade upp oss och skjutsade oss till en av stadens utomhusbassanger. Det var otroligt skont att for forsta gangen i Uganda fa bada. Duschen pa rummet ar namligen ingen lyxdusch (det hade vi inte forvantat oss heller). Dock far man ett friskt uppvaknande av de kalla stralarna pa morgornarna.
10 Januari 2011
Vi vaknade tidigt, superladdade for att hamta hit de forsta barnen. Den kalla duschen kunde inte ens stoppa oss. Idag skulle vi aven fa aka pa flaket for forsta gangen, vi var sa exalterade. Kanslan av att sitta pa flaket och kanna solen steka och vinden flakta var underbar. Att dessutom veta att vi snart skulle fa hamta in barnen var annu battre.
Forsta stoppet var i byn Amach dar vi fick ett varmt och nyfiket valkomnande. Efter att vi fyllt i gastbok (vilket v har gjort vid varenda viktigt mote) var det dags for presentation. Vi fick halla tal infor ett hundratal personer, bade barn och foraldrar. Kanslan av att veta att vi bara skulle kunna hjalpa en knapp tredjedel av de som befann sig pa motet var hjartslitande. Alla var i behov av hjalp. De sjutton barn som fick lyckan gjord fick tyvarr inte plats pa vart flak. De skulle ta sig till centret imorgon.
Andra stoppet var i byn Abaco. Dar befann sig inte lika manga som pa forsta stoppet da vi hade blivit forsenade.
Vi fick med oss fyra personer som aven dem skulle komma till centret dagen darpa.
Dagen var mycket givande. Vi fick halla sma babisar som var sa otroligt sota. Eftersom att vi akte pa flaket fick vi aven se och uppleva sa mycket mer. Vi vinkade till nastan alla vi motte, de stora leendena vi fick till reaktion varmde gott om hjartat. En del stannade till och vanda sig om for att bekrafta att de sett ratt.
Kvallen spenderade vi med de fyra pojkarna som bor pa centret. Snacka om solstralar. Vi sjong, dansade och spela spel. Verkligen intressant med kulturbyte. Att se de ugandiska pojkarna dansa sma grodorna var underbart och vi kunde sova gott.
11 Januari 2011
Idag skulle vi bege oss till byn Omaro. Det var pyspunka pa ett utav dacken sa vi blev en aning forsenade. Vi gjorde oss hemmastadda pa flaket. Idag hade vi bestamt oss for att fanga solen. Efter ett antal timmar var vi antligen framme. Motet holls under ett mangotrad, vilket inte hander varje dag. Fem av de trettio barn fick folja med. Hur vi fick plats med atta personer samt tva enorma sackar med kol pa flaket ar ett mirakel.
Nar vi kom hem med omma rumpor efter nagra timmar pa en kolsack mottes vi av barn och foraldrar som anlant till centret fran byarna. Det kandes tryggt.
12 Januari 2011
Efter en snabb frukost gick vi ut pa garden och mottes av barn och foraldrar. Vi var stolta over oss sjalva, tank att vi lyckats. Nu var den tomma rastgarden vi motte de forsta dagarna fylld med manniskor. Inne vid fysioterapin hade rehabiliteringen precis satts igang. Barnen var skramda och obekvama, de forstod inte att denna traning skulle gynna deras framtid. Nastan hela dagen holl vi till vid fysioterapin dar vi fick leka, trosta, hjalpa och halla i barn. Det var bade kampigt, rogivande och rorande.
GIVE ME A TOY!
Vi vill borja med att saga forlat for dalig uppdatering och bilder kommer att komma in forst nar vi ar hemma, da internet ar sa segt.
5 Januari 2011
Dagen borjade med ett mote angaende projektet. Pa motet befann sig Christopher, hans tre kollegor och vi. Vi fick under motet reda pa att alla barn var hemma pa jullov. Det kandes jattetrakigt, vad gjorde vi da har....? Hur som helst forstod vi ganska snart att det inte fanns nagra tillgangar alls har pa centret. Det var VI som skulle sta for alla kostnader. Det vill saga transport, medicin, mat, fler filtar samt madrasser.
Under motet insag vi aven att laga svensk mat inklusive alla andra kostnader skulle bli alldeles for dyrt. Vi bestamde oss darfor att laga ugandisk mat hela veckan varav en "svensk" dag och den glamorosa menyn bestar av:
6 Januari 2011
Det kandes genast mycket battre nar vi vaknat och sovit pa saken. Varje morgon i Uganda kanns sa mycket battre an de morka kvallarna och natterna. Vi var laddade med positiv energi infor dagens morgonmote. Precis som gardagens mote var det valdigt rorigt och de visste inte i vilken ande de skulle borja. Darfor gav vi pa forslag att gora en budget over de befintliga pengarna och darefter kunde vi rakna ut hur manga barn samt barnskotare vi kunde ta in. Resultatet blev ca 70 stycken.
Senare under dagen bestamde vi oss for att dela ut lite av de leksaker vi fatt med fran Sverige (TACK!) till barnen mittemot centret. Vi begav oss ut med kamera och filmkamera samt en pase med leksaker. Till en borjan kom nagra forsiktiga barn fram, barfota med trasiga klader, och undrade med lyrisk blick vad vi hade tagit med oss. De blev overlyckliga av de leksaker de fick. Ryktet spreds fort och snart var Amanda omringad av galna afrikaner, bade vuxna och barn, som skrek hogt "GIVE ME A TOY, GIVE ME A TOY!!!!". De borjade slita i hennes klader, armar och den nya kameran. Amanda kande ett sa stort obehag att hon slappte pasen med leksaker och backade darifran. De som inte fick nagon leksak blev saklart besvikna men en pappa speciellt blev OXTOKIG. Han forfoljde oss och skrek efter oss "You got more toys, I know you got one in your pocket!". Vi forsokte prata vett med honom men utan resultat, han klagade pa oss. Vi var ju superrika i hans ogan, han tyckte att vi skulle kopa mer leksaker for att ge till honom. Vi bad sa mycket om ursakt och skyndade oss darifran.
Vi lekte lite med de fyra barnen som bor permanent har pa centret innan det var dags att ata och ga och lagga sig. De gav oss uppfriskande tankar efter den tidigare turbulensen. Vi larde dem att spela svenska kortspel.
7 Januari 2011
Idag var det meningen att vi skulle kopa madrasser men sa blev inte fallet da bilen vi skulle transportera dem i hade gatt sonder annu en gang. Darfor tog vi tillfallet i akt att trana pa att bara saker pa vara huvuden, vilket ar otroligt svart....... mycket svarare an vad man kan tro. Att de klarar att bara 30 kg pa deras huvuden ar for oss magi.
Pa eftermiddagen agnade vi oss at planering av vad som komma skulle. Vi hade ett mote med all personal pa centret da Alice borjade kanna sig yr, hon rock tag i Amandas arm och sa "Jag kommer att svimma nu." Hon la sig strax efter det pa golvet med benen hogt. Vi hade sadan tur da en sjukskoterska befann sig pa motet. Alice svimmade aldrig men kande sig svag, darefter bestod dagen av vila.
5 Januari 2011
Dagen borjade med ett mote angaende projektet. Pa motet befann sig Christopher, hans tre kollegor och vi. Vi fick under motet reda pa att alla barn var hemma pa jullov. Det kandes jattetrakigt, vad gjorde vi da har....? Hur som helst forstod vi ganska snart att det inte fanns nagra tillgangar alls har pa centret. Det var VI som skulle sta for alla kostnader. Det vill saga transport, medicin, mat, fler filtar samt madrasser.
Under motet insag vi aven att laga svensk mat inklusive alla andra kostnader skulle bli alldeles for dyrt. Vi bestamde oss darfor att laga ugandisk mat hela veckan varav en "svensk" dag och den glamorosa menyn bestar av:
- Frukost: Pannkakor med jordgubbssylt, Knackebrod med kaviar
- Lunch: Kottbollar med mos och graddsas
- Middag: Kaldolmar med ris och brunsas
6 Januari 2011
Det kandes genast mycket battre nar vi vaknat och sovit pa saken. Varje morgon i Uganda kanns sa mycket battre an de morka kvallarna och natterna. Vi var laddade med positiv energi infor dagens morgonmote. Precis som gardagens mote var det valdigt rorigt och de visste inte i vilken ande de skulle borja. Darfor gav vi pa forslag att gora en budget over de befintliga pengarna och darefter kunde vi rakna ut hur manga barn samt barnskotare vi kunde ta in. Resultatet blev ca 70 stycken.
Senare under dagen bestamde vi oss for att dela ut lite av de leksaker vi fatt med fran Sverige (TACK!) till barnen mittemot centret. Vi begav oss ut med kamera och filmkamera samt en pase med leksaker. Till en borjan kom nagra forsiktiga barn fram, barfota med trasiga klader, och undrade med lyrisk blick vad vi hade tagit med oss. De blev overlyckliga av de leksaker de fick. Ryktet spreds fort och snart var Amanda omringad av galna afrikaner, bade vuxna och barn, som skrek hogt "GIVE ME A TOY, GIVE ME A TOY!!!!". De borjade slita i hennes klader, armar och den nya kameran. Amanda kande ett sa stort obehag att hon slappte pasen med leksaker och backade darifran. De som inte fick nagon leksak blev saklart besvikna men en pappa speciellt blev OXTOKIG. Han forfoljde oss och skrek efter oss "You got more toys, I know you got one in your pocket!". Vi forsokte prata vett med honom men utan resultat, han klagade pa oss. Vi var ju superrika i hans ogan, han tyckte att vi skulle kopa mer leksaker for att ge till honom. Vi bad sa mycket om ursakt och skyndade oss darifran.
Vi lekte lite med de fyra barnen som bor permanent har pa centret innan det var dags att ata och ga och lagga sig. De gav oss uppfriskande tankar efter den tidigare turbulensen. Vi larde dem att spela svenska kortspel.
7 Januari 2011
Idag var det meningen att vi skulle kopa madrasser men sa blev inte fallet da bilen vi skulle transportera dem i hade gatt sonder annu en gang. Darfor tog vi tillfallet i akt att trana pa att bara saker pa vara huvuden, vilket ar otroligt svart....... mycket svarare an vad man kan tro. Att de klarar att bara 30 kg pa deras huvuden ar for oss magi.
Pa eftermiddagen agnade vi oss at planering av vad som komma skulle. Vi hade ett mote med all personal pa centret da Alice borjade kanna sig yr, hon rock tag i Amandas arm och sa "Jag kommer att svimma nu." Hon la sig strax efter det pa golvet med benen hogt. Vi hade sadan tur da en sjukskoterska befann sig pa motet. Alice svimmade aldrig men kande sig svag, darefter bestod dagen av vila.
Antligen framme!
3 Januari 2011
Nar vi antligen landat i Uganda efter en lang dag med ca tio timmar i ett flyg var vi helt slut. Vi stallde oss i ko for att kopa visum och bakom oss stod en man som gav oss lustiga blickar, redan dar kande vi obehag. Nar vi val kom utanfor for att leta efter Christopher i ett morkt Uganda blev det genast annu mer obehagligt da vi sag ett gang ugandier sniffa lim och vakterna med stora AK47or lugnade inte precis vara nerver.
Vi hittade inte Christopher nagonstans och flygpersonalen forfoljde oss. Som tur var traffade vi en man som hade setat snett mittemot oss pa flyget. Han lanade ut sin telefon da vara inte fungerade. Vi ringde Christopher som berattade att han tagit fel pa dagarna. Alice greps av panik och kunde inte halla tararna tillbaka. Tva blonda tjejer sjalva i Uganda, vad hade vi gett oss in pa? Amanda holl sig i skinnet och fick vara Alice trostande famn.
Lyckligtvis jobbade Christophers dotter Joy pa flygplatsen. Hon och hennes kollega hjalpte oss i den ugandiska natten till ett hotell, dar vi mottes annu en gang av man med gevar. Vi fick overnatta pa hotellet, vilket var ca 4 timmar da vi skulle bli upphamtade vid niotiden. Vi sov inte mycket denna natten, da vi var radda och hade hemlangtan.
4 Januari 2011
Gardagen bestod mestadels av en bilfard fran Entebbe med Christophers systerson Allan, via Kampala och sedan vidare till Lira. Bilfarden tog oss ca tio timmar. Det var otroligt spannande att se Uganda i dagsljus. Pa vagen stannade vi vid nagra tillfallen och mottes av trevliga och otrevliga blickar. I det stora hela var farden mycket givande, da vi fick privatguidning och en hel del att ta in. Vid ett av stoppen traffade vi nagra ugandiska familjer med OTROLIGT sota barn utan skor och trasiga klader. Vi blev sa tagna och ville gora nagot for barnen. De fick ett varsitt gosedjur och ogonen lyste. Det gjorde var dag!
Det kandes tryggt nar vi val var framme vid centret. Vi blev val bemotta och vi traffade aven Freidis guldsten(ar), det vill saga, Christopher och Tita (hennes katt). Efter en lang dag var vi helt slut och sangen var vart avslutande mal.
Med soliga halsningar fran Ugandaflickorna!
Nar vi antligen landat i Uganda efter en lang dag med ca tio timmar i ett flyg var vi helt slut. Vi stallde oss i ko for att kopa visum och bakom oss stod en man som gav oss lustiga blickar, redan dar kande vi obehag. Nar vi val kom utanfor for att leta efter Christopher i ett morkt Uganda blev det genast annu mer obehagligt da vi sag ett gang ugandier sniffa lim och vakterna med stora AK47or lugnade inte precis vara nerver.
Vi hittade inte Christopher nagonstans och flygpersonalen forfoljde oss. Som tur var traffade vi en man som hade setat snett mittemot oss pa flyget. Han lanade ut sin telefon da vara inte fungerade. Vi ringde Christopher som berattade att han tagit fel pa dagarna. Alice greps av panik och kunde inte halla tararna tillbaka. Tva blonda tjejer sjalva i Uganda, vad hade vi gett oss in pa? Amanda holl sig i skinnet och fick vara Alice trostande famn.
Lyckligtvis jobbade Christophers dotter Joy pa flygplatsen. Hon och hennes kollega hjalpte oss i den ugandiska natten till ett hotell, dar vi mottes annu en gang av man med gevar. Vi fick overnatta pa hotellet, vilket var ca 4 timmar da vi skulle bli upphamtade vid niotiden. Vi sov inte mycket denna natten, da vi var radda och hade hemlangtan.
4 Januari 2011
Gardagen bestod mestadels av en bilfard fran Entebbe med Christophers systerson Allan, via Kampala och sedan vidare till Lira. Bilfarden tog oss ca tio timmar. Det var otroligt spannande att se Uganda i dagsljus. Pa vagen stannade vi vid nagra tillfallen och mottes av trevliga och otrevliga blickar. I det stora hela var farden mycket givande, da vi fick privatguidning och en hel del att ta in. Vid ett av stoppen traffade vi nagra ugandiska familjer med OTROLIGT sota barn utan skor och trasiga klader. Vi blev sa tagna och ville gora nagot for barnen. De fick ett varsitt gosedjur och ogonen lyste. Det gjorde var dag!
Det kandes tryggt nar vi val var framme vid centret. Vi blev val bemotta och vi traffade aven Freidis guldsten(ar), det vill saga, Christopher och Tita (hennes katt). Efter en lang dag var vi helt slut och sangen var vart avslutande mal.
Med soliga halsningar fran Ugandaflickorna!
