Svensk matlagning och jobbiga farväl
13 Januari 2011
Dagen lång spenderade vi tillsammans med barnen på centret. Vi kickade fotboll, spelade volleyboll och spelade leksaksgolf. Vi deltog i skolan där vi lärde dem sjunga engelska sånger. Kvällen avslutades med ett disco inne i stora salen. Under förmiddagen stöttade vi och lugnade barnen på fysioterapin. Fastspända i ståstolar, fasthållna för laserterapi och liggandes på pilatesbollar för ryggträning - det skär i hjärtat när man ser paniken i barnens ögon.
Ambrosch, Christophers systerson, är engagerad i presidentvalet som ska hållas i februari och därav innehavare av en stor ljudanläggning. Denna monterades upp i stora salen på centret. När musiken började spela kunde vi inte stå stilla, vi försökte få igång de blyga men nyfikna människorna. Till en början var dansgolvet nästintill tomt, men efter ungefär en halvtimme hade vi lyckats fått upp alla. Alltifrån gammal till ung, sjuk till frisk. Även de som inte kunde gå shakade loss. Det var en underbar känsla och den känslan svävade i hela salen. All smärta skakades av och det märktes ingen skillnad på människor och människovärde. Vi hade alla så kul!
14 Janauri 2011
Denna dag såg ut ungefär som gårdagen. Eftergårdagens disco hade en "spärr" släppt. Barnen, barnskötarna och personalen på cenret accepterade oss på ett annat sätt, de var med avslappnade i vår närvaro. Betty och Joseph, två av Christophers kollegor, pratade med och om oss med sådana fina ord att vi blev rörda till tårar. "Ni är inte som andra bazungos, ni bryr er verkligen och har hjärtan av guld." Detta är bara en bråkdel av alla fina ord.
Christophers mamma Helena blev under tiden vi var där mycket sjuk. När Christopher skulle åka in till byn för att skjutsa henne till sjukhuset passade vi på att följa med för att köpa vatten och hämta våra skräddarsydda klänningar av Harriet. Christopher var tvungen att stanna på sjukhuset så vi fick ta en "mopedtaxi" hem till centret. Vi satt tre stycken på en liten moped, det kändes väldigt komiskt. Trots att chauffören sade att han visste var centret låg och fast vi visade honom vägen körde han vilse. Vi var trötta och hade väldigt kul, trots att vi inte visste vart vi var. När vi trodde att det inte kunde bli värre hände det som absolut inte fick hända - soppatorsk. Som tur var kom vi hem helskinnade och fulla av skratt, vilket äventyr...
På kvällen umgicks vi som vanligt med grabbarna grus = Ambruce, Fazil, Dan och Jimmy (de fyra killarna som bor på centret permanent). Dessa grabbar är helt fantastiska och vi har kommit dem riktigt nära, kanske för att vi är i samma ålder. Nästintill varje kväll har spenderats med dem. Denna kväll berättade Dan sin livshistoria för oss:
Han föddes i en liten by vid namn Omaro utan pappa. Han var förlamad från midjan och neråt. Mamman träffade en ny kille när han var tre år gammal. Hans styvpappa misshandlade honom och hans mamma både fysiskt och psykiskt. Han behandlade Daniel som ett missfoster. Som tolvåring blev Daniel upptäckt av Freidis. Hon tog med honom till det då nyöppnade rehabiliteringscentret där hon succesivt lärde honom att ta sig fram på egna ben. Då modern varken hade telefon eller dator hade de ingen kontakt alls under hans vistelse på centret. En dag fick Daniel reda på att hans mor hade dött, hon hade då varit död i tre månader. Daniel hade nu ingen släkting kvar vid liv förutom två systrar som bodde hos styvpappan. Freidis har fram till och med förra året, då hon avled, varit som en mamma åt Daniel. Idag har han ingenting förutom sina tre vänner Jimmy, Ambruce, Fazil samt Christopher som stöttar dessa killar så gott han kan. Dan har tidigare haft en fadder som betalt hans skolgång. För ungefär ett år sedan sade hon upp kontakten med honom, vilket ledde till att han inte längre har råd att gå skolan. Han vågar inte heller hälsa på sina systrar för att han skäms över att han inte har något att ge dem. Han antyder att han måste ha något att ge dem annars kommer de se ner på honom.
Under middagen berättade Christopher att vi skulle åka på ett viktigt möte med hans klan dagen därpå. Vi verkade inte ha något annat val än att följa med. Det var VIKTIGT att vi skulle vara färdiga halv åtta då en taxi skulle komma och hämta oss. Vi tänkte inte mer på det den kvällen och umgicks med killarna tills väldigt sent på natten. Vi insåg att det inte skulle bli många timmars sömn för vår del.
15 Januari 2011
Fem minuter i halv åtta vaknade Alice och fick panik. "Amanda, klockan är fem i halv åtta. Vi måste gå upp!" Som tur var har ugandier svårt att hålla tider, taxibussen kom inte förrän nio.
I taxin på väg till klanmötet började vi sakta med säkert inse att klanmötet inte var ett vanligt möte. De övriga passagerarna i bussen var sex av Liradistriktets högsta/viktigaste män med sina vackra fruar. De var kungar över den så kallade "Langiklanen". Det visade sig även att Ugandas vicepresident skulle vara på mötet och att de skulle utse en till klankung. Det kändes verkligen häftigt.
När vi väl anlände till mötet blev vi uppvaktade av galna afrikanska fans. Kvinnorna ropade och sjöng, de dyrkade verkligen dessa kungar. Detta var alltså större än vad vi väntat oss, dock hade vicepresidenten blivit sjuk så honom fick vi aldrig träffa. Mötet var i alla fall till en början roligt då vi fick sjunga, dansa samt välsigna den nya klankungen. Med tiden blev det alltmer tråkigt med alla tal eftersom att vi inte förstod ett ord av langispråket.
Samtidigt som tiden gick blev vi mer och mer oroliga över hur vi skulle hinna handla varor och förbereda inför vår svenska dag som är imorgon. Mötet höll på längre än vad vi trott och när vi väl var hemma hade den lokala marknaden redan stängt. Vi fick lite smått panik och insåg att vi inte skulle hinna göra någon svensk frukost. Vi kände oss också en aning irritarede på Christopher eftersom att han visste att vi inte hade handlat alla varoroch att vi skulle ha gjort det denna dag. En planering skrevs i alla fall och nu håller vi tummarna för att den svenska maten blir uppskattad imorgon.
16 Januari 2011
Denna morgon var en stressig morgon. Vi gick upp halv sju för att åka in till byn och handla. Det var helt underbart mysigt att gå på den nyvakna ugandiska marknaden. Varor som handlades in var bland annat: potatis, tomater, lök, mjölk, ägg, salt, peppar, rosmarin, smör, (ugandiskt smör som smakar hundra gånger värre än margarin) och mjöl. Resterande ingredienser till vår svenska mat fanns på centret som vi handlade förra veckan.
Vid halv tio var vi igång med förberedelser inför lunchen. Under dagarna som passerat och efter att vi sett hur kökspersonalen arbetat insåg vi att kåldolmar skulle vara en omöjlighet att tillaga. Det fanns nämligen inte några ugnar, utan vedeldade "spisar". Istället valde vi att göra en köttfärssås med vitkål och kokt ris. Christopher hade varnat oss för att många ugandier är rädda för att testa nya saker, speciellt maträtter. Vi valde därför att koka med bönor i köttfärssåsen. Ugandier äter nämligen kokta bönor med ris eller kokta bönor med posho (majsmjöl kokat med vatten) minst en gång om dagen.
Alice var stressad och trodde inte att allt skulle hinnas med medan Amanda som vanligt var lugn. Vi hade sådan tur att vi fick hjälp av Jimmy, som är kock på centret samt från städerskan Dockas och hennes kompis. Så småningom lockades fler och fler till "köket" för att hjälpa oss med maten. Alla var nyfikna och ville gladeligen lära sig att laga svensk mat. Det var riktigt, riktigt mysigt. Alla var på topphumör, vi mådde så bra och lunchen blev lyckad. De flesta verkade tycka om vår mat. En av Christophers kollegor, Joseph, sade till och med att det var den godaste måltiden han någonsin ätit. Detta muntrade upp oss ännu mer.
Efter lunchen kom Betty, en av Christophers kollegor, på sin lediga dag för att ta farväl av oss. Hon önskade oss lycka till i framtiden. "Ni kommer att komma långt med era goda hjärtan", sade hon. Detta värmde verkligen. En reporter från Liras radio intervjuade oss. Vi blev båda tagna av de fina tal som Christopher och hans kollegor höll för oss i intervjun.
Det blev otroligt stressigt efter intervjun då vi hade mycket att förbereda inför middagen som bestod av köttbullar med potatis och gräddsås. Det var många av kvinnorna och barnen på centret som hjälpte till. Det var fantastiskt mysigt att sitta fem personer på golvet runt en enorm kittel och rulla köttbullar. Stämningen och gemenskapen i köket var obeskrivlig. Alla ville vara med och lära sig laga svensk mat. Trots att det var svårt att steka köttbullar på den buktade botten på kitteln och att få rätt temperatur i de vedeldade "spisarna" blev middagen lyckad. De allra flesta var alldeles lyriska över köttbullarna. Ett citat från en kille som bor på centret förklarar en hel del "Detta var det godaste jag någonsin ätit, jag önskar att ni kunde stanna här föralltid och ge oss köttbullar varje dag".
Det var dags att ta farväl av alla våra vänner efter den lyckade middagen. Detta var enormt jobbigt. Vi höll ett tacktal i den stora salen för barnen, kvinnorna och personalen. Christopher fungerade som vår tolk då alla inte kunde engelska. Efter vårt tal var det en kvinna som ställde sig i mitten av den ring vi bildat. Hon ropade ut en häpnadsväckande vacker bön, de andra svarade henne i bakgrunden. Vi kunde inte hålla tårarna tillbaka, vi ville verkligen inte lämna dessa fantastiska människor.
Att ta farväl av Jimmy, Ambruce, Daniel och Fazil var det mest mödosamma. Ambruce hade samma kväll berättat sin livshistoria för oss:
Ambruce föddes i en liten by i västra Uganda. Han levde tillsammans med sina föräldrar och två äldre systrar. När han var fyra år gammal kom rebellerna till hans by. Första dagen mördades hans mamma och ena syster. Andra dagen tog de den andra systern. Under den tredje dagen mördades hans pappa och Ambruce själv fördes till ett läger för barnsoldater. Under flera månader levde Ambruce och de andra barnen på lägret som fångar där de nätt och jämnt fick mat eller vatten. Fysisk och psykisk misshandel förekom dagligen. Från dag ett på lägret hade Ambruce anförtrott sig till en kille som var femton år gammal. Han blev som en storebror för Ambruce. En natt när vakterna som vanligt supit sig fulla och av misstag somnat rymde de två "bröderna". I flera månader färdades de på tåg, buss och till fots för att komma så långt från lägret som möjligt. De hade knappt vatten eller mat för dagen. Från fyra års ålder fram till elva levde Ambruce och hans "bror" som gatubarn. En dag försvann "brodern" spårlöst. Hur skulle Ambruce nu klara sig själv? Som tur var hittade en kvinna honom och tog honom till sig. Hon blev hans nya mamma, dock inte den bästa. Hon misshandlade honom psykiskt och behandlade honom som ett djur. Ambruce fick nog efter bara någon månad. Han bestämde sig för att fly till huvudstaden Kampala, där kanske han skulle kunna skaffa sig ett jobb och försörja sig på egen hand. Halvvägs blev han stoppad av polisen och lyckligvis fördes han till Freidis på det då nyöppnade rehabiliteringscentret. Freidis plan var att leta reda på Ambruce föräldrar eller någon annan släkting. Tragiskt nog hade nästan hela hans hemby blivit utrotad av rebellerna, Ambruce hade ingen kvar. Freidis fick bli hans tredje nya mamma.
När bilen rullade ut från rehabiliteringscentrets gård fick vi nästintill panik. En del av oss ville inget hellre än att stanna kvar hos våra kära vänner, medan den andra halvan ville hem till Sverige och alla bekvämligheter. Vi är i alla fall stolta över oss själva. Tänk att vi klarade detta till sist. Det kändes nästan omöjligt i början av den första veckan, men vi har faktiskt utfört projektet efter allt slit. Hit måste vi åka igen...
20 Februari 2011
Efterarbetet är nu i full gång. Vi har båda otroligt mycket att bearbeta. Det är just av dessa anledningar som vi inte uppdaterat bloggen förrän nu. Förhoppningsvis har ni förståelse för det. Vi förbereder bland annat inför den stora redovisningen om Ugandaprojektet som ska hållas onsdagen den 23: e februari klockan 18:30 i kommunhuset. Redovisningen är främst till för alla er som på ett eller annat sätt stöttat oss under resans gång. Är du bara allmänt intresserad över att se fantastiska bilder och höra mer om vårt projekt är du självklart varmt välkommen. Vi ses på onsdag.
Stora och härliga kramar från Ugandatjejerna.
Dagen lång spenderade vi tillsammans med barnen på centret. Vi kickade fotboll, spelade volleyboll och spelade leksaksgolf. Vi deltog i skolan där vi lärde dem sjunga engelska sånger. Kvällen avslutades med ett disco inne i stora salen. Under förmiddagen stöttade vi och lugnade barnen på fysioterapin. Fastspända i ståstolar, fasthållna för laserterapi och liggandes på pilatesbollar för ryggträning - det skär i hjärtat när man ser paniken i barnens ögon.
Ambrosch, Christophers systerson, är engagerad i presidentvalet som ska hållas i februari och därav innehavare av en stor ljudanläggning. Denna monterades upp i stora salen på centret. När musiken började spela kunde vi inte stå stilla, vi försökte få igång de blyga men nyfikna människorna. Till en början var dansgolvet nästintill tomt, men efter ungefär en halvtimme hade vi lyckats fått upp alla. Alltifrån gammal till ung, sjuk till frisk. Även de som inte kunde gå shakade loss. Det var en underbar känsla och den känslan svävade i hela salen. All smärta skakades av och det märktes ingen skillnad på människor och människovärde. Vi hade alla så kul!
14 Janauri 2011
Denna dag såg ut ungefär som gårdagen. Eftergårdagens disco hade en "spärr" släppt. Barnen, barnskötarna och personalen på cenret accepterade oss på ett annat sätt, de var med avslappnade i vår närvaro. Betty och Joseph, två av Christophers kollegor, pratade med och om oss med sådana fina ord att vi blev rörda till tårar. "Ni är inte som andra bazungos, ni bryr er verkligen och har hjärtan av guld." Detta är bara en bråkdel av alla fina ord.
Christophers mamma Helena blev under tiden vi var där mycket sjuk. När Christopher skulle åka in till byn för att skjutsa henne till sjukhuset passade vi på att följa med för att köpa vatten och hämta våra skräddarsydda klänningar av Harriet. Christopher var tvungen att stanna på sjukhuset så vi fick ta en "mopedtaxi" hem till centret. Vi satt tre stycken på en liten moped, det kändes väldigt komiskt. Trots att chauffören sade att han visste var centret låg och fast vi visade honom vägen körde han vilse. Vi var trötta och hade väldigt kul, trots att vi inte visste vart vi var. När vi trodde att det inte kunde bli värre hände det som absolut inte fick hända - soppatorsk. Som tur var kom vi hem helskinnade och fulla av skratt, vilket äventyr...
På kvällen umgicks vi som vanligt med grabbarna grus = Ambruce, Fazil, Dan och Jimmy (de fyra killarna som bor på centret permanent). Dessa grabbar är helt fantastiska och vi har kommit dem riktigt nära, kanske för att vi är i samma ålder. Nästintill varje kväll har spenderats med dem. Denna kväll berättade Dan sin livshistoria för oss:
Han föddes i en liten by vid namn Omaro utan pappa. Han var förlamad från midjan och neråt. Mamman träffade en ny kille när han var tre år gammal. Hans styvpappa misshandlade honom och hans mamma både fysiskt och psykiskt. Han behandlade Daniel som ett missfoster. Som tolvåring blev Daniel upptäckt av Freidis. Hon tog med honom till det då nyöppnade rehabiliteringscentret där hon succesivt lärde honom att ta sig fram på egna ben. Då modern varken hade telefon eller dator hade de ingen kontakt alls under hans vistelse på centret. En dag fick Daniel reda på att hans mor hade dött, hon hade då varit död i tre månader. Daniel hade nu ingen släkting kvar vid liv förutom två systrar som bodde hos styvpappan. Freidis har fram till och med förra året, då hon avled, varit som en mamma åt Daniel. Idag har han ingenting förutom sina tre vänner Jimmy, Ambruce, Fazil samt Christopher som stöttar dessa killar så gott han kan. Dan har tidigare haft en fadder som betalt hans skolgång. För ungefär ett år sedan sade hon upp kontakten med honom, vilket ledde till att han inte längre har råd att gå skolan. Han vågar inte heller hälsa på sina systrar för att han skäms över att han inte har något att ge dem. Han antyder att han måste ha något att ge dem annars kommer de se ner på honom.
Under middagen berättade Christopher att vi skulle åka på ett viktigt möte med hans klan dagen därpå. Vi verkade inte ha något annat val än att följa med. Det var VIKTIGT att vi skulle vara färdiga halv åtta då en taxi skulle komma och hämta oss. Vi tänkte inte mer på det den kvällen och umgicks med killarna tills väldigt sent på natten. Vi insåg att det inte skulle bli många timmars sömn för vår del.
15 Januari 2011
Fem minuter i halv åtta vaknade Alice och fick panik. "Amanda, klockan är fem i halv åtta. Vi måste gå upp!" Som tur var har ugandier svårt att hålla tider, taxibussen kom inte förrän nio.
I taxin på väg till klanmötet började vi sakta med säkert inse att klanmötet inte var ett vanligt möte. De övriga passagerarna i bussen var sex av Liradistriktets högsta/viktigaste män med sina vackra fruar. De var kungar över den så kallade "Langiklanen". Det visade sig även att Ugandas vicepresident skulle vara på mötet och att de skulle utse en till klankung. Det kändes verkligen häftigt.
När vi väl anlände till mötet blev vi uppvaktade av galna afrikanska fans. Kvinnorna ropade och sjöng, de dyrkade verkligen dessa kungar. Detta var alltså större än vad vi väntat oss, dock hade vicepresidenten blivit sjuk så honom fick vi aldrig träffa. Mötet var i alla fall till en början roligt då vi fick sjunga, dansa samt välsigna den nya klankungen. Med tiden blev det alltmer tråkigt med alla tal eftersom att vi inte förstod ett ord av langispråket.
Samtidigt som tiden gick blev vi mer och mer oroliga över hur vi skulle hinna handla varor och förbereda inför vår svenska dag som är imorgon. Mötet höll på längre än vad vi trott och när vi väl var hemma hade den lokala marknaden redan stängt. Vi fick lite smått panik och insåg att vi inte skulle hinna göra någon svensk frukost. Vi kände oss också en aning irritarede på Christopher eftersom att han visste att vi inte hade handlat alla varoroch att vi skulle ha gjort det denna dag. En planering skrevs i alla fall och nu håller vi tummarna för att den svenska maten blir uppskattad imorgon.
16 Januari 2011
Denna morgon var en stressig morgon. Vi gick upp halv sju för att åka in till byn och handla. Det var helt underbart mysigt att gå på den nyvakna ugandiska marknaden. Varor som handlades in var bland annat: potatis, tomater, lök, mjölk, ägg, salt, peppar, rosmarin, smör, (ugandiskt smör som smakar hundra gånger värre än margarin) och mjöl. Resterande ingredienser till vår svenska mat fanns på centret som vi handlade förra veckan.
Vid halv tio var vi igång med förberedelser inför lunchen. Under dagarna som passerat och efter att vi sett hur kökspersonalen arbetat insåg vi att kåldolmar skulle vara en omöjlighet att tillaga. Det fanns nämligen inte några ugnar, utan vedeldade "spisar". Istället valde vi att göra en köttfärssås med vitkål och kokt ris. Christopher hade varnat oss för att många ugandier är rädda för att testa nya saker, speciellt maträtter. Vi valde därför att koka med bönor i köttfärssåsen. Ugandier äter nämligen kokta bönor med ris eller kokta bönor med posho (majsmjöl kokat med vatten) minst en gång om dagen.
Alice var stressad och trodde inte att allt skulle hinnas med medan Amanda som vanligt var lugn. Vi hade sådan tur att vi fick hjälp av Jimmy, som är kock på centret samt från städerskan Dockas och hennes kompis. Så småningom lockades fler och fler till "köket" för att hjälpa oss med maten. Alla var nyfikna och ville gladeligen lära sig att laga svensk mat. Det var riktigt, riktigt mysigt. Alla var på topphumör, vi mådde så bra och lunchen blev lyckad. De flesta verkade tycka om vår mat. En av Christophers kollegor, Joseph, sade till och med att det var den godaste måltiden han någonsin ätit. Detta muntrade upp oss ännu mer.
Efter lunchen kom Betty, en av Christophers kollegor, på sin lediga dag för att ta farväl av oss. Hon önskade oss lycka till i framtiden. "Ni kommer att komma långt med era goda hjärtan", sade hon. Detta värmde verkligen. En reporter från Liras radio intervjuade oss. Vi blev båda tagna av de fina tal som Christopher och hans kollegor höll för oss i intervjun.
Det blev otroligt stressigt efter intervjun då vi hade mycket att förbereda inför middagen som bestod av köttbullar med potatis och gräddsås. Det var många av kvinnorna och barnen på centret som hjälpte till. Det var fantastiskt mysigt att sitta fem personer på golvet runt en enorm kittel och rulla köttbullar. Stämningen och gemenskapen i köket var obeskrivlig. Alla ville vara med och lära sig laga svensk mat. Trots att det var svårt att steka köttbullar på den buktade botten på kitteln och att få rätt temperatur i de vedeldade "spisarna" blev middagen lyckad. De allra flesta var alldeles lyriska över köttbullarna. Ett citat från en kille som bor på centret förklarar en hel del "Detta var det godaste jag någonsin ätit, jag önskar att ni kunde stanna här föralltid och ge oss köttbullar varje dag".
Det var dags att ta farväl av alla våra vänner efter den lyckade middagen. Detta var enormt jobbigt. Vi höll ett tacktal i den stora salen för barnen, kvinnorna och personalen. Christopher fungerade som vår tolk då alla inte kunde engelska. Efter vårt tal var det en kvinna som ställde sig i mitten av den ring vi bildat. Hon ropade ut en häpnadsväckande vacker bön, de andra svarade henne i bakgrunden. Vi kunde inte hålla tårarna tillbaka, vi ville verkligen inte lämna dessa fantastiska människor.
Att ta farväl av Jimmy, Ambruce, Daniel och Fazil var det mest mödosamma. Ambruce hade samma kväll berättat sin livshistoria för oss:
Ambruce föddes i en liten by i västra Uganda. Han levde tillsammans med sina föräldrar och två äldre systrar. När han var fyra år gammal kom rebellerna till hans by. Första dagen mördades hans mamma och ena syster. Andra dagen tog de den andra systern. Under den tredje dagen mördades hans pappa och Ambruce själv fördes till ett läger för barnsoldater. Under flera månader levde Ambruce och de andra barnen på lägret som fångar där de nätt och jämnt fick mat eller vatten. Fysisk och psykisk misshandel förekom dagligen. Från dag ett på lägret hade Ambruce anförtrott sig till en kille som var femton år gammal. Han blev som en storebror för Ambruce. En natt när vakterna som vanligt supit sig fulla och av misstag somnat rymde de två "bröderna". I flera månader färdades de på tåg, buss och till fots för att komma så långt från lägret som möjligt. De hade knappt vatten eller mat för dagen. Från fyra års ålder fram till elva levde Ambruce och hans "bror" som gatubarn. En dag försvann "brodern" spårlöst. Hur skulle Ambruce nu klara sig själv? Som tur var hittade en kvinna honom och tog honom till sig. Hon blev hans nya mamma, dock inte den bästa. Hon misshandlade honom psykiskt och behandlade honom som ett djur. Ambruce fick nog efter bara någon månad. Han bestämde sig för att fly till huvudstaden Kampala, där kanske han skulle kunna skaffa sig ett jobb och försörja sig på egen hand. Halvvägs blev han stoppad av polisen och lyckligvis fördes han till Freidis på det då nyöppnade rehabiliteringscentret. Freidis plan var att leta reda på Ambruce föräldrar eller någon annan släkting. Tragiskt nog hade nästan hela hans hemby blivit utrotad av rebellerna, Ambruce hade ingen kvar. Freidis fick bli hans tredje nya mamma.
När bilen rullade ut från rehabiliteringscentrets gård fick vi nästintill panik. En del av oss ville inget hellre än att stanna kvar hos våra kära vänner, medan den andra halvan ville hem till Sverige och alla bekvämligheter. Vi är i alla fall stolta över oss själva. Tänk att vi klarade detta till sist. Det kändes nästan omöjligt i början av den första veckan, men vi har faktiskt utfört projektet efter allt slit. Hit måste vi åka igen...
20 Februari 2011
Efterarbetet är nu i full gång. Vi har båda otroligt mycket att bearbeta. Det är just av dessa anledningar som vi inte uppdaterat bloggen förrän nu. Förhoppningsvis har ni förståelse för det. Vi förbereder bland annat inför den stora redovisningen om Ugandaprojektet som ska hållas onsdagen den 23: e februari klockan 18:30 i kommunhuset. Redovisningen är främst till för alla er som på ett eller annat sätt stöttat oss under resans gång. Är du bara allmänt intresserad över att se fantastiska bilder och höra mer om vårt projekt är du självklart varmt välkommen. Vi ses på onsdag.
Stora och härliga kramar från Ugandatjejerna.
Att vara bazungo i Uganda
FORLAT igen. Vi har varit ute pa arenden hela dagarna langa, strommen har gatt och vi har inte haft tillgang till internet. Nu antligen kan vi uppdatera er dar hemma. Hall i hatten for har kommer det.
8 Januari 2011
Varje morgon i Uganda, vaknar vi med en ny kompis under myggnatet. Inatt lyckades vi bli van med en sjukt stor kackerlacka i somnen. Det forsta Alice sa var "Amanda, titta inte ner i fotandan", sen fick vi bada panik och hoppade ur sangen. Mysigt uppvaknande!
Idag var vi sa glada och forvantansfulla for att barnen skulle komma sa vi var ivriga till motet. Tyvarr fick vi trakiga besked pa motet. Pa grund av valkampanjerna som pagar nu hade inte var radioannons natt ut till alla. Planen var istallet att hamta barnen pa mandag, da de kunde informera i kyrkorna runtom pa sondagen. Till en borjan blev vi besvikna da det redan hade blivit uppskjutet men samtidigt skulle vi ha mer tid for forberedelse.
Vi agnade restan av dagen till planering och inhandling. Halva dagen spenderades darfor i bilen. Vi akte fran marknad till marknad, lastade bilen full sex ganger. Vi onskar att ni alla blogglasare kunde folja med och uppleva alla fantastiska marknader och manniskor. Vi passade pa att bestalla ugandiska klanningar nar vi besokte en av manga skickliga skraddare.
9 Januari 2011
Ingenting pa agendan denna dag. Vi passade darfor pa att vandra genom Liras trafikerade gator. Efter en lang formiddag med shopping var vi svettiga, trotta och hungriga. Christopher kom da och plockade upp oss och skjutsade oss till en av stadens utomhusbassanger. Det var otroligt skont att for forsta gangen i Uganda fa bada. Duschen pa rummet ar namligen ingen lyxdusch (det hade vi inte forvantat oss heller). Dock far man ett friskt uppvaknande av de kalla stralarna pa morgornarna.
10 Januari 2011
Vi vaknade tidigt, superladdade for att hamta hit de forsta barnen. Den kalla duschen kunde inte ens stoppa oss. Idag skulle vi aven fa aka pa flaket for forsta gangen, vi var sa exalterade. Kanslan av att sitta pa flaket och kanna solen steka och vinden flakta var underbar. Att dessutom veta att vi snart skulle fa hamta in barnen var annu battre.
Forsta stoppet var i byn Amach dar vi fick ett varmt och nyfiket valkomnande. Efter att vi fyllt i gastbok (vilket v har gjort vid varenda viktigt mote) var det dags for presentation. Vi fick halla tal infor ett hundratal personer, bade barn och foraldrar. Kanslan av att veta att vi bara skulle kunna hjalpa en knapp tredjedel av de som befann sig pa motet var hjartslitande. Alla var i behov av hjalp. De sjutton barn som fick lyckan gjord fick tyvarr inte plats pa vart flak. De skulle ta sig till centret imorgon.
Andra stoppet var i byn Abaco. Dar befann sig inte lika manga som pa forsta stoppet da vi hade blivit forsenade.
Vi fick med oss fyra personer som aven dem skulle komma till centret dagen darpa.
Dagen var mycket givande. Vi fick halla sma babisar som var sa otroligt sota. Eftersom att vi akte pa flaket fick vi aven se och uppleva sa mycket mer. Vi vinkade till nastan alla vi motte, de stora leendena vi fick till reaktion varmde gott om hjartat. En del stannade till och vanda sig om for att bekrafta att de sett ratt.
Kvallen spenderade vi med de fyra pojkarna som bor pa centret. Snacka om solstralar. Vi sjong, dansade och spela spel. Verkligen intressant med kulturbyte. Att se de ugandiska pojkarna dansa sma grodorna var underbart och vi kunde sova gott.
11 Januari 2011
Idag skulle vi bege oss till byn Omaro. Det var pyspunka pa ett utav dacken sa vi blev en aning forsenade. Vi gjorde oss hemmastadda pa flaket. Idag hade vi bestamt oss for att fanga solen. Efter ett antal timmar var vi antligen framme. Motet holls under ett mangotrad, vilket inte hander varje dag. Fem av de trettio barn fick folja med. Hur vi fick plats med atta personer samt tva enorma sackar med kol pa flaket ar ett mirakel.
Nar vi kom hem med omma rumpor efter nagra timmar pa en kolsack mottes vi av barn och foraldrar som anlant till centret fran byarna. Det kandes tryggt.
12 Januari 2011
Efter en snabb frukost gick vi ut pa garden och mottes av barn och foraldrar. Vi var stolta over oss sjalva, tank att vi lyckats. Nu var den tomma rastgarden vi motte de forsta dagarna fylld med manniskor. Inne vid fysioterapin hade rehabiliteringen precis satts igang. Barnen var skramda och obekvama, de forstod inte att denna traning skulle gynna deras framtid. Nastan hela dagen holl vi till vid fysioterapin dar vi fick leka, trosta, hjalpa och halla i barn. Det var bade kampigt, rogivande och rorande.
8 Januari 2011
Varje morgon i Uganda, vaknar vi med en ny kompis under myggnatet. Inatt lyckades vi bli van med en sjukt stor kackerlacka i somnen. Det forsta Alice sa var "Amanda, titta inte ner i fotandan", sen fick vi bada panik och hoppade ur sangen. Mysigt uppvaknande!
Idag var vi sa glada och forvantansfulla for att barnen skulle komma sa vi var ivriga till motet. Tyvarr fick vi trakiga besked pa motet. Pa grund av valkampanjerna som pagar nu hade inte var radioannons natt ut till alla. Planen var istallet att hamta barnen pa mandag, da de kunde informera i kyrkorna runtom pa sondagen. Till en borjan blev vi besvikna da det redan hade blivit uppskjutet men samtidigt skulle vi ha mer tid for forberedelse.
Vi agnade restan av dagen till planering och inhandling. Halva dagen spenderades darfor i bilen. Vi akte fran marknad till marknad, lastade bilen full sex ganger. Vi onskar att ni alla blogglasare kunde folja med och uppleva alla fantastiska marknader och manniskor. Vi passade pa att bestalla ugandiska klanningar nar vi besokte en av manga skickliga skraddare.
9 Januari 2011
Ingenting pa agendan denna dag. Vi passade darfor pa att vandra genom Liras trafikerade gator. Efter en lang formiddag med shopping var vi svettiga, trotta och hungriga. Christopher kom da och plockade upp oss och skjutsade oss till en av stadens utomhusbassanger. Det var otroligt skont att for forsta gangen i Uganda fa bada. Duschen pa rummet ar namligen ingen lyxdusch (det hade vi inte forvantat oss heller). Dock far man ett friskt uppvaknande av de kalla stralarna pa morgornarna.
10 Januari 2011
Vi vaknade tidigt, superladdade for att hamta hit de forsta barnen. Den kalla duschen kunde inte ens stoppa oss. Idag skulle vi aven fa aka pa flaket for forsta gangen, vi var sa exalterade. Kanslan av att sitta pa flaket och kanna solen steka och vinden flakta var underbar. Att dessutom veta att vi snart skulle fa hamta in barnen var annu battre.
Forsta stoppet var i byn Amach dar vi fick ett varmt och nyfiket valkomnande. Efter att vi fyllt i gastbok (vilket v har gjort vid varenda viktigt mote) var det dags for presentation. Vi fick halla tal infor ett hundratal personer, bade barn och foraldrar. Kanslan av att veta att vi bara skulle kunna hjalpa en knapp tredjedel av de som befann sig pa motet var hjartslitande. Alla var i behov av hjalp. De sjutton barn som fick lyckan gjord fick tyvarr inte plats pa vart flak. De skulle ta sig till centret imorgon.
Andra stoppet var i byn Abaco. Dar befann sig inte lika manga som pa forsta stoppet da vi hade blivit forsenade.
Vi fick med oss fyra personer som aven dem skulle komma till centret dagen darpa.
Dagen var mycket givande. Vi fick halla sma babisar som var sa otroligt sota. Eftersom att vi akte pa flaket fick vi aven se och uppleva sa mycket mer. Vi vinkade till nastan alla vi motte, de stora leendena vi fick till reaktion varmde gott om hjartat. En del stannade till och vanda sig om for att bekrafta att de sett ratt.
Kvallen spenderade vi med de fyra pojkarna som bor pa centret. Snacka om solstralar. Vi sjong, dansade och spela spel. Verkligen intressant med kulturbyte. Att se de ugandiska pojkarna dansa sma grodorna var underbart och vi kunde sova gott.
11 Januari 2011
Idag skulle vi bege oss till byn Omaro. Det var pyspunka pa ett utav dacken sa vi blev en aning forsenade. Vi gjorde oss hemmastadda pa flaket. Idag hade vi bestamt oss for att fanga solen. Efter ett antal timmar var vi antligen framme. Motet holls under ett mangotrad, vilket inte hander varje dag. Fem av de trettio barn fick folja med. Hur vi fick plats med atta personer samt tva enorma sackar med kol pa flaket ar ett mirakel.
Nar vi kom hem med omma rumpor efter nagra timmar pa en kolsack mottes vi av barn och foraldrar som anlant till centret fran byarna. Det kandes tryggt.
12 Januari 2011
Efter en snabb frukost gick vi ut pa garden och mottes av barn och foraldrar. Vi var stolta over oss sjalva, tank att vi lyckats. Nu var den tomma rastgarden vi motte de forsta dagarna fylld med manniskor. Inne vid fysioterapin hade rehabiliteringen precis satts igang. Barnen var skramda och obekvama, de forstod inte att denna traning skulle gynna deras framtid. Nastan hela dagen holl vi till vid fysioterapin dar vi fick leka, trosta, hjalpa och halla i barn. Det var bade kampigt, rogivande och rorande.
GIVE ME A TOY!
Vi vill borja med att saga forlat for dalig uppdatering och bilder kommer att komma in forst nar vi ar hemma, da internet ar sa segt.
5 Januari 2011
Dagen borjade med ett mote angaende projektet. Pa motet befann sig Christopher, hans tre kollegor och vi. Vi fick under motet reda pa att alla barn var hemma pa jullov. Det kandes jattetrakigt, vad gjorde vi da har....? Hur som helst forstod vi ganska snart att det inte fanns nagra tillgangar alls har pa centret. Det var VI som skulle sta for alla kostnader. Det vill saga transport, medicin, mat, fler filtar samt madrasser.
Under motet insag vi aven att laga svensk mat inklusive alla andra kostnader skulle bli alldeles for dyrt. Vi bestamde oss darfor att laga ugandisk mat hela veckan varav en "svensk" dag och den glamorosa menyn bestar av:
6 Januari 2011
Det kandes genast mycket battre nar vi vaknat och sovit pa saken. Varje morgon i Uganda kanns sa mycket battre an de morka kvallarna och natterna. Vi var laddade med positiv energi infor dagens morgonmote. Precis som gardagens mote var det valdigt rorigt och de visste inte i vilken ande de skulle borja. Darfor gav vi pa forslag att gora en budget over de befintliga pengarna och darefter kunde vi rakna ut hur manga barn samt barnskotare vi kunde ta in. Resultatet blev ca 70 stycken.
Senare under dagen bestamde vi oss for att dela ut lite av de leksaker vi fatt med fran Sverige (TACK!) till barnen mittemot centret. Vi begav oss ut med kamera och filmkamera samt en pase med leksaker. Till en borjan kom nagra forsiktiga barn fram, barfota med trasiga klader, och undrade med lyrisk blick vad vi hade tagit med oss. De blev overlyckliga av de leksaker de fick. Ryktet spreds fort och snart var Amanda omringad av galna afrikaner, bade vuxna och barn, som skrek hogt "GIVE ME A TOY, GIVE ME A TOY!!!!". De borjade slita i hennes klader, armar och den nya kameran. Amanda kande ett sa stort obehag att hon slappte pasen med leksaker och backade darifran. De som inte fick nagon leksak blev saklart besvikna men en pappa speciellt blev OXTOKIG. Han forfoljde oss och skrek efter oss "You got more toys, I know you got one in your pocket!". Vi forsokte prata vett med honom men utan resultat, han klagade pa oss. Vi var ju superrika i hans ogan, han tyckte att vi skulle kopa mer leksaker for att ge till honom. Vi bad sa mycket om ursakt och skyndade oss darifran.
Vi lekte lite med de fyra barnen som bor permanent har pa centret innan det var dags att ata och ga och lagga sig. De gav oss uppfriskande tankar efter den tidigare turbulensen. Vi larde dem att spela svenska kortspel.
7 Januari 2011
Idag var det meningen att vi skulle kopa madrasser men sa blev inte fallet da bilen vi skulle transportera dem i hade gatt sonder annu en gang. Darfor tog vi tillfallet i akt att trana pa att bara saker pa vara huvuden, vilket ar otroligt svart....... mycket svarare an vad man kan tro. Att de klarar att bara 30 kg pa deras huvuden ar for oss magi.
Pa eftermiddagen agnade vi oss at planering av vad som komma skulle. Vi hade ett mote med all personal pa centret da Alice borjade kanna sig yr, hon rock tag i Amandas arm och sa "Jag kommer att svimma nu." Hon la sig strax efter det pa golvet med benen hogt. Vi hade sadan tur da en sjukskoterska befann sig pa motet. Alice svimmade aldrig men kande sig svag, darefter bestod dagen av vila.
5 Januari 2011
Dagen borjade med ett mote angaende projektet. Pa motet befann sig Christopher, hans tre kollegor och vi. Vi fick under motet reda pa att alla barn var hemma pa jullov. Det kandes jattetrakigt, vad gjorde vi da har....? Hur som helst forstod vi ganska snart att det inte fanns nagra tillgangar alls har pa centret. Det var VI som skulle sta for alla kostnader. Det vill saga transport, medicin, mat, fler filtar samt madrasser.
Under motet insag vi aven att laga svensk mat inklusive alla andra kostnader skulle bli alldeles for dyrt. Vi bestamde oss darfor att laga ugandisk mat hela veckan varav en "svensk" dag och den glamorosa menyn bestar av:
- Frukost: Pannkakor med jordgubbssylt, Knackebrod med kaviar
- Lunch: Kottbollar med mos och graddsas
- Middag: Kaldolmar med ris och brunsas
6 Januari 2011
Det kandes genast mycket battre nar vi vaknat och sovit pa saken. Varje morgon i Uganda kanns sa mycket battre an de morka kvallarna och natterna. Vi var laddade med positiv energi infor dagens morgonmote. Precis som gardagens mote var det valdigt rorigt och de visste inte i vilken ande de skulle borja. Darfor gav vi pa forslag att gora en budget over de befintliga pengarna och darefter kunde vi rakna ut hur manga barn samt barnskotare vi kunde ta in. Resultatet blev ca 70 stycken.
Senare under dagen bestamde vi oss for att dela ut lite av de leksaker vi fatt med fran Sverige (TACK!) till barnen mittemot centret. Vi begav oss ut med kamera och filmkamera samt en pase med leksaker. Till en borjan kom nagra forsiktiga barn fram, barfota med trasiga klader, och undrade med lyrisk blick vad vi hade tagit med oss. De blev overlyckliga av de leksaker de fick. Ryktet spreds fort och snart var Amanda omringad av galna afrikaner, bade vuxna och barn, som skrek hogt "GIVE ME A TOY, GIVE ME A TOY!!!!". De borjade slita i hennes klader, armar och den nya kameran. Amanda kande ett sa stort obehag att hon slappte pasen med leksaker och backade darifran. De som inte fick nagon leksak blev saklart besvikna men en pappa speciellt blev OXTOKIG. Han forfoljde oss och skrek efter oss "You got more toys, I know you got one in your pocket!". Vi forsokte prata vett med honom men utan resultat, han klagade pa oss. Vi var ju superrika i hans ogan, han tyckte att vi skulle kopa mer leksaker for att ge till honom. Vi bad sa mycket om ursakt och skyndade oss darifran.
Vi lekte lite med de fyra barnen som bor permanent har pa centret innan det var dags att ata och ga och lagga sig. De gav oss uppfriskande tankar efter den tidigare turbulensen. Vi larde dem att spela svenska kortspel.
7 Januari 2011
Idag var det meningen att vi skulle kopa madrasser men sa blev inte fallet da bilen vi skulle transportera dem i hade gatt sonder annu en gang. Darfor tog vi tillfallet i akt att trana pa att bara saker pa vara huvuden, vilket ar otroligt svart....... mycket svarare an vad man kan tro. Att de klarar att bara 30 kg pa deras huvuden ar for oss magi.
Pa eftermiddagen agnade vi oss at planering av vad som komma skulle. Vi hade ett mote med all personal pa centret da Alice borjade kanna sig yr, hon rock tag i Amandas arm och sa "Jag kommer att svimma nu." Hon la sig strax efter det pa golvet med benen hogt. Vi hade sadan tur da en sjukskoterska befann sig pa motet. Alice svimmade aldrig men kande sig svag, darefter bestod dagen av vila.
Antligen framme!
3 Januari 2011
Nar vi antligen landat i Uganda efter en lang dag med ca tio timmar i ett flyg var vi helt slut. Vi stallde oss i ko for att kopa visum och bakom oss stod en man som gav oss lustiga blickar, redan dar kande vi obehag. Nar vi val kom utanfor for att leta efter Christopher i ett morkt Uganda blev det genast annu mer obehagligt da vi sag ett gang ugandier sniffa lim och vakterna med stora AK47or lugnade inte precis vara nerver.
Vi hittade inte Christopher nagonstans och flygpersonalen forfoljde oss. Som tur var traffade vi en man som hade setat snett mittemot oss pa flyget. Han lanade ut sin telefon da vara inte fungerade. Vi ringde Christopher som berattade att han tagit fel pa dagarna. Alice greps av panik och kunde inte halla tararna tillbaka. Tva blonda tjejer sjalva i Uganda, vad hade vi gett oss in pa? Amanda holl sig i skinnet och fick vara Alice trostande famn.
Lyckligtvis jobbade Christophers dotter Joy pa flygplatsen. Hon och hennes kollega hjalpte oss i den ugandiska natten till ett hotell, dar vi mottes annu en gang av man med gevar. Vi fick overnatta pa hotellet, vilket var ca 4 timmar da vi skulle bli upphamtade vid niotiden. Vi sov inte mycket denna natten, da vi var radda och hade hemlangtan.
4 Januari 2011
Gardagen bestod mestadels av en bilfard fran Entebbe med Christophers systerson Allan, via Kampala och sedan vidare till Lira. Bilfarden tog oss ca tio timmar. Det var otroligt spannande att se Uganda i dagsljus. Pa vagen stannade vi vid nagra tillfallen och mottes av trevliga och otrevliga blickar. I det stora hela var farden mycket givande, da vi fick privatguidning och en hel del att ta in. Vid ett av stoppen traffade vi nagra ugandiska familjer med OTROLIGT sota barn utan skor och trasiga klader. Vi blev sa tagna och ville gora nagot for barnen. De fick ett varsitt gosedjur och ogonen lyste. Det gjorde var dag!
Det kandes tryggt nar vi val var framme vid centret. Vi blev val bemotta och vi traffade aven Freidis guldsten(ar), det vill saga, Christopher och Tita (hennes katt). Efter en lang dag var vi helt slut och sangen var vart avslutande mal.
Med soliga halsningar fran Ugandaflickorna!
Nar vi antligen landat i Uganda efter en lang dag med ca tio timmar i ett flyg var vi helt slut. Vi stallde oss i ko for att kopa visum och bakom oss stod en man som gav oss lustiga blickar, redan dar kande vi obehag. Nar vi val kom utanfor for att leta efter Christopher i ett morkt Uganda blev det genast annu mer obehagligt da vi sag ett gang ugandier sniffa lim och vakterna med stora AK47or lugnade inte precis vara nerver.
Vi hittade inte Christopher nagonstans och flygpersonalen forfoljde oss. Som tur var traffade vi en man som hade setat snett mittemot oss pa flyget. Han lanade ut sin telefon da vara inte fungerade. Vi ringde Christopher som berattade att han tagit fel pa dagarna. Alice greps av panik och kunde inte halla tararna tillbaka. Tva blonda tjejer sjalva i Uganda, vad hade vi gett oss in pa? Amanda holl sig i skinnet och fick vara Alice trostande famn.
Lyckligtvis jobbade Christophers dotter Joy pa flygplatsen. Hon och hennes kollega hjalpte oss i den ugandiska natten till ett hotell, dar vi mottes annu en gang av man med gevar. Vi fick overnatta pa hotellet, vilket var ca 4 timmar da vi skulle bli upphamtade vid niotiden. Vi sov inte mycket denna natten, da vi var radda och hade hemlangtan.
4 Januari 2011
Gardagen bestod mestadels av en bilfard fran Entebbe med Christophers systerson Allan, via Kampala och sedan vidare till Lira. Bilfarden tog oss ca tio timmar. Det var otroligt spannande att se Uganda i dagsljus. Pa vagen stannade vi vid nagra tillfallen och mottes av trevliga och otrevliga blickar. I det stora hela var farden mycket givande, da vi fick privatguidning och en hel del att ta in. Vid ett av stoppen traffade vi nagra ugandiska familjer med OTROLIGT sota barn utan skor och trasiga klader. Vi blev sa tagna och ville gora nagot for barnen. De fick ett varsitt gosedjur och ogonen lyste. Det gjorde var dag!
Det kandes tryggt nar vi val var framme vid centret. Vi blev val bemotta och vi traffade aven Freidis guldsten(ar), det vill saga, Christopher och Tita (hennes katt). Efter en lang dag var vi helt slut och sangen var vart avslutande mal.
Med soliga halsningar fran Ugandaflickorna!
Känd från TV
Idag har vi blivit intervjuade av SVT gävledala. Dagen började som så att vi fick ett telefonsamtal av SVT gävledala, de hade tid för oss vid elva. Så efter stressat i ordning sig så satt vi helt plötsligt och blev intervjuade av televisionen. Här kan ni se inslaget: http://svtplay.se/v/2284146/gavledala/satsar_skollovet_pa_hjalparbete
Efter det har vi shoppat resväska och åkt runt i Ludvika för att samla in leksaker och dylikt hos underbara människor. TACK allihopa för ert fina stöd!
/ Alice och Amanda.
Efter det har vi shoppat resväska och åkt runt i Ludvika för att samla in leksaker och dylikt hos underbara människor. TACK allihopa för ert fina stöd!
/ Alice och Amanda.
Tidningsartiklar
Här kan ni läsa tidningsartiklar om vårt projekt:
http://www.dt.se/nyheter/smedjebacken/article755025.ece
Loppis 2010-11-13
Här står vi med fyra stycken fullproppade bord med loppisprylar på loppisen i Folkets hus i Ludvika. Jag och Amanda är ett par riktiga försäljare. Tyvärr blev inte Amanda med på bilden då det var hon som fotogarerade. Vi har moster Marie och mamma Lotta med som hjälp.
Freidis berättar om centret.
På denna länk kan vi se Freidis berätta om centret och vad de gör. http://www.youtube.com/watch?v=UvhVxeu8LSQ
Knappt en vecka kvar...
Det är knappt en vecka kvar tills vi åker. Det är svårt att förstå vill vi lova. Bara resan fram tills nu har varit ett otroligt äventyr. Vi är så tacksamma för alla som hjälpt oss med sponsring och annan hjälp, både företagare och privatpersoner. Utan er hade denna resa inte blivit av. Ett extra tack till våra kära mödrar Åsa Meiton och Lotta Odell som ställt upp i vått och torrt.
Det vi har gjort för att finansiera våra resekostnader samt uppehälle är bland annat:
- sålt prylar och kläder på tre stycken loppmarknader
- bakat julgodis, matbröd, tillverkat kransar, samt kokat glögg med mera som vi sålt på julskyltnigen i Smedjebacken
- sålt 1500 par strumpor
- kokat och sålt femtio kilo äppelmos
- samlat in och pantat lite drygt två rågade släpvagnar med pantburkar/flaskor
- bakat och fyllt Petris frys med kakor på Barken Konferens
Pengar till maten åt barnen på rehabiliteringscentret har vi blivit sponsrade med från generösa företagare och privatperoner i vår kommun.
Vägen vi har vandrat har inte varit lätt alla gånger. En del tyckte från början att vi tagit oss vatten över huvudet och trodde inte alls på oss, men vårt motto under detta projekt har hela tiden varit, precis som Gunde Svan säger; ingenting är omöjligt! Vi har verkligen kämpat för att nå vårt mål samtidigt som vi lärt oss en massa på vägen. Alice har även tagit tag i sin sprutfobi. Med hjälp av sina fantastiska grannar Åsa och Jens Dariby började hon sin sprutterapi. För bara en månad sedan tog hon för första gången i sitt liv en spruta utan att svimma. Det är helt fantastiskt att bli av med en rädsla eller en fobi, lättnaden går inte att beskriva. Alla borde ta tag i sina rädslor.
Det är som sagt knappt en vecka kvar tills vi åker. Den tredje januari klockan 17.25 avgår vår flyg till Uganda. Det är nästintill overkligt, nervöst och alldeles underbart.
/Alice & Amanda
Vår dröm som snart blir vår verklighet...
Ja, precis så är det.. Drömmen är påväg att bli sann. Vi satt i somras och drömde om att vi skulle komma iväg på projektarbete till Uganda. Vi stötte på många negativa människor som sänkte oss totalt men nu är vi här, arton dagar före utresedatum och har nästan allting klart för oss.
Historik
Freidis Person, Amandas moster, är grundaren bakom rehabiliterningscentret i Uganda där vi ska laga mat. År 2009 åkte hon hem till Norge från Uganda med vätskefyllda lungor. Hon hade länge blivit behandlad mot malaria men utan resultat och nu hade de upptäckt det som inte fick hända, hon hade fått lungcancer och var jättesjuk..... Amanda åkte då i Maj 2009 till Oslo för att besöka Freidis på det sjukhus hon låg på. Det enda hon pratade om var sitt center, alla barnen och sitt liv hon hade där borta. Amanda blev så berörd att hon kände att hon måste göra något, hon LOVADE sin moster att göra allt hon kunde för att göra något för dessa barn och där tändes lågan till vårt arbete.
Alice Meiton och Amanda Odell, är båda 18 år och studerar sista året på hotell- och restaurangprogrammet på Smedenskolan, Smedjebacken. De bästa vännerna ska åka till Uganda den andra januari 2011 och ser fram emot att dela sitt äventyr med er.
