Svensk matlagning och jobbiga farväl
13 Januari 2011
Dagen lång spenderade vi tillsammans med barnen på centret. Vi kickade fotboll, spelade volleyboll och spelade leksaksgolf. Vi deltog i skolan där vi lärde dem sjunga engelska sånger. Kvällen avslutades med ett disco inne i stora salen. Under förmiddagen stöttade vi och lugnade barnen på fysioterapin. Fastspända i ståstolar, fasthållna för laserterapi och liggandes på pilatesbollar för ryggträning - det skär i hjärtat när man ser paniken i barnens ögon.
Ambrosch, Christophers systerson, är engagerad i presidentvalet som ska hållas i februari och därav innehavare av en stor ljudanläggning. Denna monterades upp i stora salen på centret. När musiken började spela kunde vi inte stå stilla, vi försökte få igång de blyga men nyfikna människorna. Till en början var dansgolvet nästintill tomt, men efter ungefär en halvtimme hade vi lyckats fått upp alla. Alltifrån gammal till ung, sjuk till frisk. Även de som inte kunde gå shakade loss. Det var en underbar känsla och den känslan svävade i hela salen. All smärta skakades av och det märktes ingen skillnad på människor och människovärde. Vi hade alla så kul!
14 Janauri 2011
Denna dag såg ut ungefär som gårdagen. Eftergårdagens disco hade en "spärr" släppt. Barnen, barnskötarna och personalen på cenret accepterade oss på ett annat sätt, de var med avslappnade i vår närvaro. Betty och Joseph, två av Christophers kollegor, pratade med och om oss med sådana fina ord att vi blev rörda till tårar. "Ni är inte som andra bazungos, ni bryr er verkligen och har hjärtan av guld." Detta är bara en bråkdel av alla fina ord.
Christophers mamma Helena blev under tiden vi var där mycket sjuk. När Christopher skulle åka in till byn för att skjutsa henne till sjukhuset passade vi på att följa med för att köpa vatten och hämta våra skräddarsydda klänningar av Harriet. Christopher var tvungen att stanna på sjukhuset så vi fick ta en "mopedtaxi" hem till centret. Vi satt tre stycken på en liten moped, det kändes väldigt komiskt. Trots att chauffören sade att han visste var centret låg och fast vi visade honom vägen körde han vilse. Vi var trötta och hade väldigt kul, trots att vi inte visste vart vi var. När vi trodde att det inte kunde bli värre hände det som absolut inte fick hända - soppatorsk. Som tur var kom vi hem helskinnade och fulla av skratt, vilket äventyr...
På kvällen umgicks vi som vanligt med grabbarna grus = Ambruce, Fazil, Dan och Jimmy (de fyra killarna som bor på centret permanent). Dessa grabbar är helt fantastiska och vi har kommit dem riktigt nära, kanske för att vi är i samma ålder. Nästintill varje kväll har spenderats med dem. Denna kväll berättade Dan sin livshistoria för oss:
Han föddes i en liten by vid namn Omaro utan pappa. Han var förlamad från midjan och neråt. Mamman träffade en ny kille när han var tre år gammal. Hans styvpappa misshandlade honom och hans mamma både fysiskt och psykiskt. Han behandlade Daniel som ett missfoster. Som tolvåring blev Daniel upptäckt av Freidis. Hon tog med honom till det då nyöppnade rehabiliteringscentret där hon succesivt lärde honom att ta sig fram på egna ben. Då modern varken hade telefon eller dator hade de ingen kontakt alls under hans vistelse på centret. En dag fick Daniel reda på att hans mor hade dött, hon hade då varit död i tre månader. Daniel hade nu ingen släkting kvar vid liv förutom två systrar som bodde hos styvpappan. Freidis har fram till och med förra året, då hon avled, varit som en mamma åt Daniel. Idag har han ingenting förutom sina tre vänner Jimmy, Ambruce, Fazil samt Christopher som stöttar dessa killar så gott han kan. Dan har tidigare haft en fadder som betalt hans skolgång. För ungefär ett år sedan sade hon upp kontakten med honom, vilket ledde till att han inte längre har råd att gå skolan. Han vågar inte heller hälsa på sina systrar för att han skäms över att han inte har något att ge dem. Han antyder att han måste ha något att ge dem annars kommer de se ner på honom.
Under middagen berättade Christopher att vi skulle åka på ett viktigt möte med hans klan dagen därpå. Vi verkade inte ha något annat val än att följa med. Det var VIKTIGT att vi skulle vara färdiga halv åtta då en taxi skulle komma och hämta oss. Vi tänkte inte mer på det den kvällen och umgicks med killarna tills väldigt sent på natten. Vi insåg att det inte skulle bli många timmars sömn för vår del.
15 Januari 2011
Fem minuter i halv åtta vaknade Alice och fick panik. "Amanda, klockan är fem i halv åtta. Vi måste gå upp!" Som tur var har ugandier svårt att hålla tider, taxibussen kom inte förrän nio.
I taxin på väg till klanmötet började vi sakta med säkert inse att klanmötet inte var ett vanligt möte. De övriga passagerarna i bussen var sex av Liradistriktets högsta/viktigaste män med sina vackra fruar. De var kungar över den så kallade "Langiklanen". Det visade sig även att Ugandas vicepresident skulle vara på mötet och att de skulle utse en till klankung. Det kändes verkligen häftigt.
När vi väl anlände till mötet blev vi uppvaktade av galna afrikanska fans. Kvinnorna ropade och sjöng, de dyrkade verkligen dessa kungar. Detta var alltså större än vad vi väntat oss, dock hade vicepresidenten blivit sjuk så honom fick vi aldrig träffa. Mötet var i alla fall till en början roligt då vi fick sjunga, dansa samt välsigna den nya klankungen. Med tiden blev det alltmer tråkigt med alla tal eftersom att vi inte förstod ett ord av langispråket.
Samtidigt som tiden gick blev vi mer och mer oroliga över hur vi skulle hinna handla varor och förbereda inför vår svenska dag som är imorgon. Mötet höll på längre än vad vi trott och när vi väl var hemma hade den lokala marknaden redan stängt. Vi fick lite smått panik och insåg att vi inte skulle hinna göra någon svensk frukost. Vi kände oss också en aning irritarede på Christopher eftersom att han visste att vi inte hade handlat alla varoroch att vi skulle ha gjort det denna dag. En planering skrevs i alla fall och nu håller vi tummarna för att den svenska maten blir uppskattad imorgon.
16 Januari 2011
Denna morgon var en stressig morgon. Vi gick upp halv sju för att åka in till byn och handla. Det var helt underbart mysigt att gå på den nyvakna ugandiska marknaden. Varor som handlades in var bland annat: potatis, tomater, lök, mjölk, ägg, salt, peppar, rosmarin, smör, (ugandiskt smör som smakar hundra gånger värre än margarin) och mjöl. Resterande ingredienser till vår svenska mat fanns på centret som vi handlade förra veckan.
Vid halv tio var vi igång med förberedelser inför lunchen. Under dagarna som passerat och efter att vi sett hur kökspersonalen arbetat insåg vi att kåldolmar skulle vara en omöjlighet att tillaga. Det fanns nämligen inte några ugnar, utan vedeldade "spisar". Istället valde vi att göra en köttfärssås med vitkål och kokt ris. Christopher hade varnat oss för att många ugandier är rädda för att testa nya saker, speciellt maträtter. Vi valde därför att koka med bönor i köttfärssåsen. Ugandier äter nämligen kokta bönor med ris eller kokta bönor med posho (majsmjöl kokat med vatten) minst en gång om dagen.
Alice var stressad och trodde inte att allt skulle hinnas med medan Amanda som vanligt var lugn. Vi hade sådan tur att vi fick hjälp av Jimmy, som är kock på centret samt från städerskan Dockas och hennes kompis. Så småningom lockades fler och fler till "köket" för att hjälpa oss med maten. Alla var nyfikna och ville gladeligen lära sig att laga svensk mat. Det var riktigt, riktigt mysigt. Alla var på topphumör, vi mådde så bra och lunchen blev lyckad. De flesta verkade tycka om vår mat. En av Christophers kollegor, Joseph, sade till och med att det var den godaste måltiden han någonsin ätit. Detta muntrade upp oss ännu mer.
Efter lunchen kom Betty, en av Christophers kollegor, på sin lediga dag för att ta farväl av oss. Hon önskade oss lycka till i framtiden. "Ni kommer att komma långt med era goda hjärtan", sade hon. Detta värmde verkligen. En reporter från Liras radio intervjuade oss. Vi blev båda tagna av de fina tal som Christopher och hans kollegor höll för oss i intervjun.
Det blev otroligt stressigt efter intervjun då vi hade mycket att förbereda inför middagen som bestod av köttbullar med potatis och gräddsås. Det var många av kvinnorna och barnen på centret som hjälpte till. Det var fantastiskt mysigt att sitta fem personer på golvet runt en enorm kittel och rulla köttbullar. Stämningen och gemenskapen i köket var obeskrivlig. Alla ville vara med och lära sig laga svensk mat. Trots att det var svårt att steka köttbullar på den buktade botten på kitteln och att få rätt temperatur i de vedeldade "spisarna" blev middagen lyckad. De allra flesta var alldeles lyriska över köttbullarna. Ett citat från en kille som bor på centret förklarar en hel del "Detta var det godaste jag någonsin ätit, jag önskar att ni kunde stanna här föralltid och ge oss köttbullar varje dag".
Det var dags att ta farväl av alla våra vänner efter den lyckade middagen. Detta var enormt jobbigt. Vi höll ett tacktal i den stora salen för barnen, kvinnorna och personalen. Christopher fungerade som vår tolk då alla inte kunde engelska. Efter vårt tal var det en kvinna som ställde sig i mitten av den ring vi bildat. Hon ropade ut en häpnadsväckande vacker bön, de andra svarade henne i bakgrunden. Vi kunde inte hålla tårarna tillbaka, vi ville verkligen inte lämna dessa fantastiska människor.
Att ta farväl av Jimmy, Ambruce, Daniel och Fazil var det mest mödosamma. Ambruce hade samma kväll berättat sin livshistoria för oss:
Ambruce föddes i en liten by i västra Uganda. Han levde tillsammans med sina föräldrar och två äldre systrar. När han var fyra år gammal kom rebellerna till hans by. Första dagen mördades hans mamma och ena syster. Andra dagen tog de den andra systern. Under den tredje dagen mördades hans pappa och Ambruce själv fördes till ett läger för barnsoldater. Under flera månader levde Ambruce och de andra barnen på lägret som fångar där de nätt och jämnt fick mat eller vatten. Fysisk och psykisk misshandel förekom dagligen. Från dag ett på lägret hade Ambruce anförtrott sig till en kille som var femton år gammal. Han blev som en storebror för Ambruce. En natt när vakterna som vanligt supit sig fulla och av misstag somnat rymde de två "bröderna". I flera månader färdades de på tåg, buss och till fots för att komma så långt från lägret som möjligt. De hade knappt vatten eller mat för dagen. Från fyra års ålder fram till elva levde Ambruce och hans "bror" som gatubarn. En dag försvann "brodern" spårlöst. Hur skulle Ambruce nu klara sig själv? Som tur var hittade en kvinna honom och tog honom till sig. Hon blev hans nya mamma, dock inte den bästa. Hon misshandlade honom psykiskt och behandlade honom som ett djur. Ambruce fick nog efter bara någon månad. Han bestämde sig för att fly till huvudstaden Kampala, där kanske han skulle kunna skaffa sig ett jobb och försörja sig på egen hand. Halvvägs blev han stoppad av polisen och lyckligvis fördes han till Freidis på det då nyöppnade rehabiliteringscentret. Freidis plan var att leta reda på Ambruce föräldrar eller någon annan släkting. Tragiskt nog hade nästan hela hans hemby blivit utrotad av rebellerna, Ambruce hade ingen kvar. Freidis fick bli hans tredje nya mamma.
När bilen rullade ut från rehabiliteringscentrets gård fick vi nästintill panik. En del av oss ville inget hellre än att stanna kvar hos våra kära vänner, medan den andra halvan ville hem till Sverige och alla bekvämligheter. Vi är i alla fall stolta över oss själva. Tänk att vi klarade detta till sist. Det kändes nästan omöjligt i början av den första veckan, men vi har faktiskt utfört projektet efter allt slit. Hit måste vi åka igen...
20 Februari 2011
Efterarbetet är nu i full gång. Vi har båda otroligt mycket att bearbeta. Det är just av dessa anledningar som vi inte uppdaterat bloggen förrän nu. Förhoppningsvis har ni förståelse för det. Vi förbereder bland annat inför den stora redovisningen om Ugandaprojektet som ska hållas onsdagen den 23: e februari klockan 18:30 i kommunhuset. Redovisningen är främst till för alla er som på ett eller annat sätt stöttat oss under resans gång. Är du bara allmänt intresserad över att se fantastiska bilder och höra mer om vårt projekt är du självklart varmt välkommen. Vi ses på onsdag.
Stora och härliga kramar från Ugandatjejerna.
Dagen lång spenderade vi tillsammans med barnen på centret. Vi kickade fotboll, spelade volleyboll och spelade leksaksgolf. Vi deltog i skolan där vi lärde dem sjunga engelska sånger. Kvällen avslutades med ett disco inne i stora salen. Under förmiddagen stöttade vi och lugnade barnen på fysioterapin. Fastspända i ståstolar, fasthållna för laserterapi och liggandes på pilatesbollar för ryggträning - det skär i hjärtat när man ser paniken i barnens ögon.
Ambrosch, Christophers systerson, är engagerad i presidentvalet som ska hållas i februari och därav innehavare av en stor ljudanläggning. Denna monterades upp i stora salen på centret. När musiken började spela kunde vi inte stå stilla, vi försökte få igång de blyga men nyfikna människorna. Till en början var dansgolvet nästintill tomt, men efter ungefär en halvtimme hade vi lyckats fått upp alla. Alltifrån gammal till ung, sjuk till frisk. Även de som inte kunde gå shakade loss. Det var en underbar känsla och den känslan svävade i hela salen. All smärta skakades av och det märktes ingen skillnad på människor och människovärde. Vi hade alla så kul!
14 Janauri 2011
Denna dag såg ut ungefär som gårdagen. Eftergårdagens disco hade en "spärr" släppt. Barnen, barnskötarna och personalen på cenret accepterade oss på ett annat sätt, de var med avslappnade i vår närvaro. Betty och Joseph, två av Christophers kollegor, pratade med och om oss med sådana fina ord att vi blev rörda till tårar. "Ni är inte som andra bazungos, ni bryr er verkligen och har hjärtan av guld." Detta är bara en bråkdel av alla fina ord.
Christophers mamma Helena blev under tiden vi var där mycket sjuk. När Christopher skulle åka in till byn för att skjutsa henne till sjukhuset passade vi på att följa med för att köpa vatten och hämta våra skräddarsydda klänningar av Harriet. Christopher var tvungen att stanna på sjukhuset så vi fick ta en "mopedtaxi" hem till centret. Vi satt tre stycken på en liten moped, det kändes väldigt komiskt. Trots att chauffören sade att han visste var centret låg och fast vi visade honom vägen körde han vilse. Vi var trötta och hade väldigt kul, trots att vi inte visste vart vi var. När vi trodde att det inte kunde bli värre hände det som absolut inte fick hända - soppatorsk. Som tur var kom vi hem helskinnade och fulla av skratt, vilket äventyr...
På kvällen umgicks vi som vanligt med grabbarna grus = Ambruce, Fazil, Dan och Jimmy (de fyra killarna som bor på centret permanent). Dessa grabbar är helt fantastiska och vi har kommit dem riktigt nära, kanske för att vi är i samma ålder. Nästintill varje kväll har spenderats med dem. Denna kväll berättade Dan sin livshistoria för oss:
Han föddes i en liten by vid namn Omaro utan pappa. Han var förlamad från midjan och neråt. Mamman träffade en ny kille när han var tre år gammal. Hans styvpappa misshandlade honom och hans mamma både fysiskt och psykiskt. Han behandlade Daniel som ett missfoster. Som tolvåring blev Daniel upptäckt av Freidis. Hon tog med honom till det då nyöppnade rehabiliteringscentret där hon succesivt lärde honom att ta sig fram på egna ben. Då modern varken hade telefon eller dator hade de ingen kontakt alls under hans vistelse på centret. En dag fick Daniel reda på att hans mor hade dött, hon hade då varit död i tre månader. Daniel hade nu ingen släkting kvar vid liv förutom två systrar som bodde hos styvpappan. Freidis har fram till och med förra året, då hon avled, varit som en mamma åt Daniel. Idag har han ingenting förutom sina tre vänner Jimmy, Ambruce, Fazil samt Christopher som stöttar dessa killar så gott han kan. Dan har tidigare haft en fadder som betalt hans skolgång. För ungefär ett år sedan sade hon upp kontakten med honom, vilket ledde till att han inte längre har råd att gå skolan. Han vågar inte heller hälsa på sina systrar för att han skäms över att han inte har något att ge dem. Han antyder att han måste ha något att ge dem annars kommer de se ner på honom.
Under middagen berättade Christopher att vi skulle åka på ett viktigt möte med hans klan dagen därpå. Vi verkade inte ha något annat val än att följa med. Det var VIKTIGT att vi skulle vara färdiga halv åtta då en taxi skulle komma och hämta oss. Vi tänkte inte mer på det den kvällen och umgicks med killarna tills väldigt sent på natten. Vi insåg att det inte skulle bli många timmars sömn för vår del.
15 Januari 2011
Fem minuter i halv åtta vaknade Alice och fick panik. "Amanda, klockan är fem i halv åtta. Vi måste gå upp!" Som tur var har ugandier svårt att hålla tider, taxibussen kom inte förrän nio.
I taxin på väg till klanmötet började vi sakta med säkert inse att klanmötet inte var ett vanligt möte. De övriga passagerarna i bussen var sex av Liradistriktets högsta/viktigaste män med sina vackra fruar. De var kungar över den så kallade "Langiklanen". Det visade sig även att Ugandas vicepresident skulle vara på mötet och att de skulle utse en till klankung. Det kändes verkligen häftigt.
När vi väl anlände till mötet blev vi uppvaktade av galna afrikanska fans. Kvinnorna ropade och sjöng, de dyrkade verkligen dessa kungar. Detta var alltså större än vad vi väntat oss, dock hade vicepresidenten blivit sjuk så honom fick vi aldrig träffa. Mötet var i alla fall till en början roligt då vi fick sjunga, dansa samt välsigna den nya klankungen. Med tiden blev det alltmer tråkigt med alla tal eftersom att vi inte förstod ett ord av langispråket.
Samtidigt som tiden gick blev vi mer och mer oroliga över hur vi skulle hinna handla varor och förbereda inför vår svenska dag som är imorgon. Mötet höll på längre än vad vi trott och när vi väl var hemma hade den lokala marknaden redan stängt. Vi fick lite smått panik och insåg att vi inte skulle hinna göra någon svensk frukost. Vi kände oss också en aning irritarede på Christopher eftersom att han visste att vi inte hade handlat alla varoroch att vi skulle ha gjort det denna dag. En planering skrevs i alla fall och nu håller vi tummarna för att den svenska maten blir uppskattad imorgon.
16 Januari 2011
Denna morgon var en stressig morgon. Vi gick upp halv sju för att åka in till byn och handla. Det var helt underbart mysigt att gå på den nyvakna ugandiska marknaden. Varor som handlades in var bland annat: potatis, tomater, lök, mjölk, ägg, salt, peppar, rosmarin, smör, (ugandiskt smör som smakar hundra gånger värre än margarin) och mjöl. Resterande ingredienser till vår svenska mat fanns på centret som vi handlade förra veckan.
Vid halv tio var vi igång med förberedelser inför lunchen. Under dagarna som passerat och efter att vi sett hur kökspersonalen arbetat insåg vi att kåldolmar skulle vara en omöjlighet att tillaga. Det fanns nämligen inte några ugnar, utan vedeldade "spisar". Istället valde vi att göra en köttfärssås med vitkål och kokt ris. Christopher hade varnat oss för att många ugandier är rädda för att testa nya saker, speciellt maträtter. Vi valde därför att koka med bönor i köttfärssåsen. Ugandier äter nämligen kokta bönor med ris eller kokta bönor med posho (majsmjöl kokat med vatten) minst en gång om dagen.
Alice var stressad och trodde inte att allt skulle hinnas med medan Amanda som vanligt var lugn. Vi hade sådan tur att vi fick hjälp av Jimmy, som är kock på centret samt från städerskan Dockas och hennes kompis. Så småningom lockades fler och fler till "köket" för att hjälpa oss med maten. Alla var nyfikna och ville gladeligen lära sig att laga svensk mat. Det var riktigt, riktigt mysigt. Alla var på topphumör, vi mådde så bra och lunchen blev lyckad. De flesta verkade tycka om vår mat. En av Christophers kollegor, Joseph, sade till och med att det var den godaste måltiden han någonsin ätit. Detta muntrade upp oss ännu mer.
Efter lunchen kom Betty, en av Christophers kollegor, på sin lediga dag för att ta farväl av oss. Hon önskade oss lycka till i framtiden. "Ni kommer att komma långt med era goda hjärtan", sade hon. Detta värmde verkligen. En reporter från Liras radio intervjuade oss. Vi blev båda tagna av de fina tal som Christopher och hans kollegor höll för oss i intervjun.
Det blev otroligt stressigt efter intervjun då vi hade mycket att förbereda inför middagen som bestod av köttbullar med potatis och gräddsås. Det var många av kvinnorna och barnen på centret som hjälpte till. Det var fantastiskt mysigt att sitta fem personer på golvet runt en enorm kittel och rulla köttbullar. Stämningen och gemenskapen i köket var obeskrivlig. Alla ville vara med och lära sig laga svensk mat. Trots att det var svårt att steka köttbullar på den buktade botten på kitteln och att få rätt temperatur i de vedeldade "spisarna" blev middagen lyckad. De allra flesta var alldeles lyriska över köttbullarna. Ett citat från en kille som bor på centret förklarar en hel del "Detta var det godaste jag någonsin ätit, jag önskar att ni kunde stanna här föralltid och ge oss köttbullar varje dag".
Det var dags att ta farväl av alla våra vänner efter den lyckade middagen. Detta var enormt jobbigt. Vi höll ett tacktal i den stora salen för barnen, kvinnorna och personalen. Christopher fungerade som vår tolk då alla inte kunde engelska. Efter vårt tal var det en kvinna som ställde sig i mitten av den ring vi bildat. Hon ropade ut en häpnadsväckande vacker bön, de andra svarade henne i bakgrunden. Vi kunde inte hålla tårarna tillbaka, vi ville verkligen inte lämna dessa fantastiska människor.
Att ta farväl av Jimmy, Ambruce, Daniel och Fazil var det mest mödosamma. Ambruce hade samma kväll berättat sin livshistoria för oss:
Ambruce föddes i en liten by i västra Uganda. Han levde tillsammans med sina föräldrar och två äldre systrar. När han var fyra år gammal kom rebellerna till hans by. Första dagen mördades hans mamma och ena syster. Andra dagen tog de den andra systern. Under den tredje dagen mördades hans pappa och Ambruce själv fördes till ett läger för barnsoldater. Under flera månader levde Ambruce och de andra barnen på lägret som fångar där de nätt och jämnt fick mat eller vatten. Fysisk och psykisk misshandel förekom dagligen. Från dag ett på lägret hade Ambruce anförtrott sig till en kille som var femton år gammal. Han blev som en storebror för Ambruce. En natt när vakterna som vanligt supit sig fulla och av misstag somnat rymde de två "bröderna". I flera månader färdades de på tåg, buss och till fots för att komma så långt från lägret som möjligt. De hade knappt vatten eller mat för dagen. Från fyra års ålder fram till elva levde Ambruce och hans "bror" som gatubarn. En dag försvann "brodern" spårlöst. Hur skulle Ambruce nu klara sig själv? Som tur var hittade en kvinna honom och tog honom till sig. Hon blev hans nya mamma, dock inte den bästa. Hon misshandlade honom psykiskt och behandlade honom som ett djur. Ambruce fick nog efter bara någon månad. Han bestämde sig för att fly till huvudstaden Kampala, där kanske han skulle kunna skaffa sig ett jobb och försörja sig på egen hand. Halvvägs blev han stoppad av polisen och lyckligvis fördes han till Freidis på det då nyöppnade rehabiliteringscentret. Freidis plan var att leta reda på Ambruce föräldrar eller någon annan släkting. Tragiskt nog hade nästan hela hans hemby blivit utrotad av rebellerna, Ambruce hade ingen kvar. Freidis fick bli hans tredje nya mamma.
När bilen rullade ut från rehabiliteringscentrets gård fick vi nästintill panik. En del av oss ville inget hellre än att stanna kvar hos våra kära vänner, medan den andra halvan ville hem till Sverige och alla bekvämligheter. Vi är i alla fall stolta över oss själva. Tänk att vi klarade detta till sist. Det kändes nästan omöjligt i början av den första veckan, men vi har faktiskt utfört projektet efter allt slit. Hit måste vi åka igen...
20 Februari 2011
Efterarbetet är nu i full gång. Vi har båda otroligt mycket att bearbeta. Det är just av dessa anledningar som vi inte uppdaterat bloggen förrän nu. Förhoppningsvis har ni förståelse för det. Vi förbereder bland annat inför den stora redovisningen om Ugandaprojektet som ska hållas onsdagen den 23: e februari klockan 18:30 i kommunhuset. Redovisningen är främst till för alla er som på ett eller annat sätt stöttat oss under resans gång. Är du bara allmänt intresserad över att se fantastiska bilder och höra mer om vårt projekt är du självklart varmt välkommen. Vi ses på onsdag.
Stora och härliga kramar från Ugandatjejerna.
Kommentarer
Postat av: bet-at-home-italia
Hi ugandaprojektet.blogg.se webmaster, i see many interesting point here
qui
Trackback
